15:14:00
När rädslan tar över...
Alla har vi något som vi är rädda för! Imitt fall har det alltid varit höjder, tills igår...
Igår 11.10 skulle jag satt mig i tandläkarstolen och laga ett hål, jag skriver skulle, för det blev inte som jag hade tänkt mig.
Vi kan börja från början.
Natten mellan söndagen och måndagen drömde jag någon av de värsta mardrömmarna jag någonsin drömt. Jag hade huggtänder som var rena och fina in mot munnen men svarta som kol på utsidan, alltså mot kinden till. Dessa tänderna skulle jag borst och de bara föll av lager efter lager med svart kol, jag spottade som man brukar göra när man har borstat tänderna och ut kom svarta bitar utav mina "tänder" samt massa blod, och det blev ingen förbättring hur mycket jag än borstade med det svarta på tänderna. När jag sedan vaknade och kände paniken över hur mina tänder ser ut, ja, jag tror ni fattar känslan.
Hela måndagen var jag lätt irriterad och på allmänt dåligt humör och hade så ont i magen att jag trodde det var magsjuka på gång. Jag kan ju tillägga att min kompis dotter som jag hade umgåtts med på lördagen var magsjuk på söndagen. Alla planer ställdes då in för jag vill inte åka till skolan och behöva gå och spy om det nu var magsjuka på gång.
Under kvällen blev det hela värre, jag ville verkligen inte gå till tandläkaren på tisdagen, inte en sån känsla att man inte orkade utan jag ville inte! Sen på natten, då brast det. Paniken som kom över mig går inte att beskriva, jag grät och kände att det finns inte en changs på miljonen att jag fixar detta, aldrig i livet! Jag fick helt enkelt avboka tiden och inse det faktum att jag hade blivit tändläkarrädd...
När jag var liten var det aldrig några problem, jag rent av längtade till att gå till tandläkaren, så varför händer detta nu?! Jag vet inte om det har något med att jag hatar att ta bort tandsten, jag tycker det är så obehagligt och att det gör ont. Jag finner ingen förklaring varför jag har fått detta nu och det tror jag ingen kan. Jag är rent av arg på mig själv just nu, varför ska jag vara så jädra löjlig?
Hur ska jag då gå vidare? Jag tänker att man kanske ska gå till någon privat klinik och veta att man alltid har samma tandläkare och tandhygenist, det tror jag kan hjälpa. I den kommunala vården i dag kan man aldrig veta vem man får utan de kan vara en ny tandläkare varje gång, och detta skrämmer mig! Man får ingen privat kontakt med en person som man låter stoppa sina fingrar i ens mun och man blir behandlad som någon vara på ett rullband, och du vet aldrig om denna har förståelse för hur du känner.
Jag erkänner, jag Rebecka Konradsson är rädd för tandläkarn...
